Extremism måste motarbetas var den än uppstår

Det är med bestörtning jag läser om attentaten i Norge - 7 döda i Oslo och minst 84 på ungdomslägret på ön Utöya strax utanför den norska huvudstaden.

Mot bakgrund av den politiska utvecklingen i världen det senaste decenniet var det nog många som först trodde att det var islamistiska terrorister som låg bakom dådet, men nu pekar det mesta istället mot en (ensam?) norsk nationalistisk extremist.

Likväl är det här en attack mot den norska demokration, det socialdemokratiska partiet och mot hela Norge som nation. Därför är det viktigt att alla vi som värnar demokrati, öppenhet och tolerans fortsätter att stå upp för dessa ideal. Extremism måste motarbetas var den än uppstår.

Eller som min kollega Kent Persson i Örebro så klokt uttrycker det på sin blogg:

Norges sak är självklart vår sak. Den nordiska samhörigheten är stor. I svåra och tunga stunder gäller det att samla sig och hålla ihop. Som goda medmänniskor gäller det nu att ställa upp med värme, omtanke och kärlek med det norska folket. Som goda demokrater gäller det nu att ställa upp för de demokratiska
rättigheterna och det öppna samhället.

AB AB AB Expr DN DN DN DN DN SvD SvD SvD SvD SvD

Humanistbloggen Tokmoderaten Gunnar Hökmark

Ska Centerpartiet svika igen?

Maud Olofssson har varit garanten för Centerpartiets medverkan i Alliansen. Det var hemma hos henne i Högfors som den en gång bildades. Till skillnad från sina närmaste företrädare var hon nämligen klar över sin ideologiska hemvist.

Men när Maud Olofsson nu tvingats meddela sin avgång hörs alltfler röster från olika partiföreträdare om att man ska lämna Alliansen till nästa val och låta frågan om regeringsalternativ vara öppet.

Argumentet som anges är att Centerpartiet har förlorat opinionsmässigt på sin medverkan i Alliansregeringen. Men det är inte alls säkert att det är så. 2006 gjorde Centern en stark uppryckning i förhållande till 2002 och även om man backade något 2010 så är man fortfarande större än 2002 (valet innan Alliansen bildades) för att inte tala om Centerns katastrofval 1998.

Faktum är att man får gå tillbaka till valen 1991 och 1994, då borgerligheten senast hade ett tydligt samarbete, för att återfinna Centerpartiet på nivåer som ligger i paritet med de senaste två valens.

Centerpartisterna bör heller inte glömma bort att Alliansen också har varit förutsättningen för den regering som Centern fått möjlighet att medverka i. Utan Alliansen hade Centerpartiet fortfarande varit i opposition, med mycket liten möjlighet att påverka Sveriges utveckling.

Egentligen borde man inte bli förvånad. Olof Johanssons och Lennart Daléus vänstersvängar under 90-talet liksom Gunnar Hedlunds på 50-talet visar dessvärre att Centerpartiet är den svagaste länken inom borgerligheten.

Men innan den kommande Centerledningen gör allvar av dessa tankar bör man betänka konsekvenserna. Några moderata stödröster är i så fall knappast att räkna med 2014 och inte lär Socialdemokraterna tacka Centerpartiet med några regeringsposter i en vänsterregering.

Det enda Centerpartiet kan åstadkomma med att spräcka Alliansen är att ge Håkan Juholt statsministerposten och placera sig själva långt upp på den politiska läktaren.