När en minister mördas, värdetransportrånen eskalerar eller det är svängdörrar på de slutna anstalterna, ja då ställs landets justitieminister till svars. Under tidigare socialdemokratiska regeringar såg vi en del exempel på just detta. Likaså blir det stora rubriker när det begås bestialiska mord, i synnerhet om barn är drabbade, eller råa överfallsvåldtäkter.
Lika hemska som dessa brott är, lika osannolikt är det för de flesta av oss att vi personligen någonsin ska drabbas av dem. Däremot råkar många ut för det som i polistermer lite slarvigt brukar kallas för "vardagsbrottslighet", såsom inbrott, biltillgrepp, cykelstölder, snatterier, krogslagsmål eller ficktjuveri.
Det är som regel "lokala" brott i den bemärkelsen att det är huvudsakligen lokala "fömågor" som begår brotten och lokal kännedom är en viktig ingrediens för att kunna förebygga och bekämpa dem. Men vem känner egentligen ett ansvar för att även de brotten klaras upp och minskar?
Varje år anmäls över en miljon brott, varav de allra flesta förblir ouppklarade. Medan exempelvis 87 % av antalet anmälda mord, dråp och misshandel med dödlig utgång klarades upp 2007, var motsvarande siffra för cykelstölder 2 %, inbrott i bil 4 % och skadegörelse 11 %.
Självklart är det oerhört mycket viktigare att polisen klarar upp ett mordfall än att en cykeltjuv åker fast. Men den svenska polisens oförmåga att lösa just "vardagsbrottsligheten" är ett problem.
Så länge hela poliskåren är en statlig angelägenhet som styrs av regeringens regleringsbrev kommer sannolikt ingen förändring att ske. Dels är polisen mycket traditionsbunden, toppstyrd och förändringsobenägen. Dels ligger det i sakens natur att varje organisation alltid kommer att prioritera det som är viktigast och en poliskår som både ansvarar för mord och cykelstölder kommer alltid och ska självfallet alltid prioritera morden.
Oavsett hur många nya poliser Beatrice Ask tillför kåren (och de behövs verkligen), så kommer "vardagsbrottsligheten" ändå att komma i skymundan. Istället behövs en lokal polis som kan och vill göra tillvaron tryggare även för oss vanliga medborgare.
Jag tror, precis som PJ Anders Linder skriver i sin krönika i gårdagens Svenska Dagbladet, att man måste återinföra en kommunal polis. Inte istället för, utan som ett komplement till den nationella poliskåren. En utvecklad närpolis som har ett lokalt uppdrag och där det framförallt finns ett lokalt poltiskt ansvar.
Det finns ingen som kräver justitieministerns avgång när ungdomsgängen går bärsarkagång i Rosenborg eller en inbrottsvåg drar över ett samhälle och det vore naturligtvis orimligt om så skulle ske. Men jag lovar att det inte finns ett enda kommunalråd i landet som skulle kunna ignorera fullt berättigade krav på en såväl aktiv som förebyggande brottsbekämpning från sina invånare om vi fick ansvaret för detta.
Till de som tvivlar och menar att det skulle skapa ett A- och ett B-lag tycker jag man ska titta på New York och dess förre borgmästare, Rudy Giuliani, som inte bara gick till val just på att minska brottsligheten. Han genomförde också en rad åtgårder som ledde till en dramatisk minskning av kriminaliteten i "The Big Apple". Jag tror inte någon skulle våga sig på att beskriva New Yorks polismän som ingående i ett B-lag.
Read more...
