Ett dråpslag mot Lidingö
I veckan presenterade den statliga Utjämningskommittén sitt förslag till förändringar i det kommunala skatteutjämningssystemet. Skulle förslaget bli verklighet vore det ett dråpslag mot Lidingö.
Redan idag betalar lidingöborna näst mest i skatteutjämning efter Danderyd. Faktum är att bara 8 kommuner är nettobetalare i systemet medan övriga 282 kommuner får mer eller mindre i bidrag från staten och dessa 8 kommuner.
I år beräknas Lidingö netto få betala 193,5 mkr. Ändå föreslår man att vi ska betala ännu mer, nämligen ytterligare 73 mkr om Utjämningskommittén får bestämma. Det motsvarar 62 öre på skatten eller en skattehöjning med 3000 kronor för en normal lidingöfamilj.
Varför blir det då på detta vis? Något förenklat skulle man kunna förklara det med maxtaxan inom barnomsorgen som infördes 2001.
En av parametrarna i utjämningssystemet är nämligen kostnader för barnomsorg och i dagens system som konstruerades 1996 använde man förvärvsfrekvens som en faktor för att avgöra kommunernas strukturella kostnad för barnomsorg. Då var det en mycket relevant faktor eftersom förvärvsfrekvensen i en kommun i mycket stor utsträckning påverkade efterfrågan på barnomsorg.
Men Göran Perssons maxtaxa förändrade i ett klubbslag förutsättningarna. När barnomsorgsavgiften blev så låg började även icke-förvärvsarbetande i stor utsträckning att kräva dagisplats och därmed utjämnades kostnadsskillnaderna.
Under ett antal år har alltså många kommuner fått för låg kompensation för sina barnomsorgskostnader, vilket Utjämningskommittén vill råda bot på. Problemet är bara att det sker på Lidingös och några andra drabbade kommuners bekostnad.
Att det blir så här beror på att staten inte har följt den s k finansieringsprincipen, dvs. om staten inför en ny reform ska staten finansiera den fullt ut. Det har man inte gjort med maxtaxan vilket innebär att Lidingö, Sollentuna, Täby och en rad andra kommuner med hög förvärvsfrekvens riskerar att få sin kommunala ekonomi kraftigt försämrad.
Det enda rätta vore att staten, i enlighet med finansieringsprincipen, tillför utjämningssystemet den fulla kostnaden för maxtaxereformen istället för att än en gång ställa kommunerna mot varandra.
Läs även Anders Sellström Jessica Nyberg Birgitta Rydberg Anders Ekegren DI
4 kommentar(er):
Tja, socialism är socialism även i blå förpackning och med en kille från Täby som ledare så det enda som fortsätter förvåna mig är att en genomborgerlig person som bloggförfattaren kan fortsätta att representera denna rörelse.
F.ö. finns det bara ett rättvist skatteutjämningssystem och det är inget skatteutjämningssystem.
(OBS! Mig veterligen bor jag i en kommun som tjänar på systemet.)
Paul,
Vilka är utsikterna för att detta förslag blir verklighet? Hur ser den fortsatta beslutsgången ut? Vad finns det för krafter som kämpar emot?
Svårt att säga. Å ena sidan tillsattes utredningen av Alliansen och den var enig i sitt förslag, å andra sidan har man (tycker jag) lite väl enkelt avfärdat synpunkterna om att systemet är tillväxthämmande vilket faktiskt ingick i deras uppdrag att titta närare på.
Dessutom har du invändningen om finansieringsprincipen som jag redogjorde för i mitt inlägg. Det ingick inte i utredningsuppdraget, men är mycket väl något som regeringen kan ta hänsyn till om den vill.
Jag och flera av mina kollegor har redan pratat med Anders Borg om utredningen och den kommer också att skickas ut på remiss till landets samtliga kommuner.
Hur det slutar vågar jag inte spekulera i, men jag kommer att göra vad jag kan för att försvara lidingöbornas intressen.
Paul,
Tack för en bra och alltid lika intressant blogg.
Utjämningskommitténs förslag till förändringar i det kommunala skatteutjämningssystemet baseras i hög grad på premissen att utjämningen inte är tillväxthämmande.
Betänk följande: Den ekonomiska utvecklingen i Sverige tycks vara koncentrerad till storstäderna. Nyligen kom nyheten att vart tredje nytt jobb kommer i Stockholm. Möjligheterna för sysselsättning, skatteintäkter och växande företag tycks alltså bero på människors möjligheter att flytta till jobben i Stockholm.
Om bostadssituationen utgör ett betydande hinder, betyder det att människor avstår från att flytta dit jobben finns för att det är svårt att hitta boende. I så fall ger det arbetskraftsbrist i storstäderna – med risk för löneglidning och inflation – samtidigt som vi ser onödigt hög arbetslöshet på andra håll i landet.
Givet att de flesta nettobetalande kommuner finns i Stockholm borde man analysera utjämningens effekter på bostadsbyggandet, vilket rapporten missar att göra.
Skicka en kommentar