En svår fråga som kräver en lösning

Antalet unga med förtidspension, eller aktivitetsersättning, ökar. Sedan 2005 har antalet unga människor med aktivitetsersättning fördubblats. Det är inte samma ökningstakt längre men antalet är på en för hög nivå. Regeringen har länge påpekat att det här är ett samhällsproblem. Till skillnad från andra delar av sjukförsäkringen har inte aktivitetsersättningen reformerats sedan den infördes 2003.

Det är bra att frågan lyfts fram och diskuteras. Här finns möjlighet till en ansvarsfull förnyelse av politiken.

Aktivitetsersättning får den som är mellan 19 och 29 år och har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom i minst ett år framåt. Också den som på grund av sitt funktionshinder behöver extra tid för att avsluta sina studier kan få aktivitetsersättning.

Det är viktigt att alla som vill och kan ska kunna jobba. I grunden handlar frågan om makt över sitt eget liv och kampen mot utanförskap. Människor som tidigt får aktivitetsersättning har ofta svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det blir en form av utanförskap som naturligtvis påverkar på flera sätt. En konsekvens kan vara en längre tid med låga inkomster och på sikt lägre pension. Eller en sån sak som färre sociala kontakter. Därför behövs en långsiktig och strukturell reform. Men då krävs nya analyser och utredning.

Frågan är väldigt svår och innehåller många delar. Det är redan många som samarbetar för att bidra till en bred lösning. En del i detta är att regeringen har tillsatt en utredning för att utreda arbetsmarknadspolitiska insatser just för funktionsnedsatta människor. Direktiven, som är instruktionerna för utredningen, är tydliga med att den särskilt ska analysera vad insatserna ska innehålla och hur de ska utformas för unga personer med funktionsnedsättning. I april nästa år presenterar utredningen sina förslag.