Kulturkrock

I förra veckan åt jag middag med en delegation borgmästare, fullmäktigeordföranden och kommundirektörer från Sydafrika (om Christer van der Kwast undrar så bjöd sydafrikanerna på middagen, men det glas vin jag drack till betalade jag själv med skattade medel).

Det var oerhört intressant att träffa dessa lokalpolitiker från ett land som till viss del är influerat av västerländska traditioner, men som ändå är så oerhört annorlunda än Sverige.

Enligt delegationens ledare har de använt den svenska politiska modellen när de i början av 90-talet formade sin nuvarande konstitution. Inte så konstigt med tanke på de mycket nära relationerna mellan ANC och de svenska socialdemokraterna under apartheidtiden.

Så har man liksom i Sverige både kommuner och regioner förutom den nationella nivån. Man väljer ett fullmäktige som i sin tur väljer nämnder och en kommunstyrelse. Val sker precis som i Sverige vart fjärde år och kommunstyrelsens ordförande/borgmästaren är den ledande lokala politikern.

På ytan alltså ganska likt det svenska systemet. Men när de frågade mig hur stor min representationsbostad var förstod jag vilka skilda världar vi lever i.

Jag berättade att jag bodde i en vanlig bostadsrätt varpå en av middagsgästerna undrade hur jag klarade av mitt personskydd?

- Vilket skydd frågade jag retoriskt tillbaka och tänkte på Ilmar Reepalu och en del andra kollegor som faktiskt råkat ut för både hot och otäcka tillbud.

- Ja, men du hur väl i alla fall en bil med chaufför?

- Nej, det har bara statsråden, landshövdingarna och Stockholms stad.

- Men hur kom du hit?

- Jag åkte tunnelbana.

När de hörde mitt svar blev deras ögon stora som tefat. Att jag kunde röra mig så fritt hade de oerhört svårt att förstå, i synnerhet som en svensk kommun har en betydligt större budget och fler anställda än motsvarande sydafrikansk. Jag var ju i deras ögon en oerhört mäktig person.

Att jag dessutom inte hade hemhjälp utan själv tillsammans med min familj tvättade, städade och lagade mat var nästan mer än de kunde fatta. Kulturkrocken var ett faktum, men vi skiljdes som vänner och jag fick en muntlig inbjudan om att besöka dem på deras hemmaplan framöver.