Religionsfrihet är inte ett carte blanche

Att företrädare för kristna samfund (DN Debatt 23/7) uppmanar till tolerans mot andra religioner och dess utövare är hedervärt. Det finns även i Sverige mycket fördomar och all anledning att på olika sätt bekämpa dem. Att vara muslim eller jude ska i Sverige inte behöva vara svårare än att vara kristen.

Som DN också skriver på ledarsidan idag är religionsfriheten inte bara en garant för den enskildes rätt att utöva sin religion, den är också ett skydd mot religionens maktanspråk. Jämför t ex USA, med sin starkt religiösa befolkning men med tydlig separation mellan kyrka och stat som tidigt var ett föredöme vad gäller demokrati med religöst styrda länder såsom Saudiarabien eller Iran som likt vilken annan totalitär stat plågar sin egen befolkning.

Men religionsfrihet är inte ett carte blanche som tillåter en att göra vad som helst i religionens namn. Alla som bor och verkar i Sverige, oavsett religion (eller avsaknad därav) har också att respektera fundemantala demokratiska och allmänmänskliga värden. En persons religionsutövning får t ex inte kränka en annan persons önskan att avstå från densamma.

Sålunda är t ex barnaga sedan 1978 förbjuden i Sverige trots att det finns stöd för det i bibeln. Knappast någon skulle hävda att detta är en orimlig begränsning i religionsfriheten. Däremot är det för mig obegripligt att det fortfarande i kulturens och religionens namn är tillåtet för föräldrar att könsstympa små pojkar som inte kan försvara sig själva eller ge uttryck för sin egen vilja, ett ingrepp som påverkar dem resten av deras liv.

Inte heller är det rimligt att plåga djur med hänvisning till religiösa traditioner. Däremot går det alldeles utmärkt att förena halalslakt med svenska krav på djurskydd genom att först bedöva djuren. Jämförelsen i ovan nämnda DN Debatt artikel med älgjakt och kräftfiske är närmast absurd. För att inte tala om påståendet att förbudet har sin grund i nazismen.

På SvD Brännpunkt tar integrationsminister Nyamko Sabuni upp en annan frågeställning, nämligen religiösa friskolor. Hon menar att dessa motverkar en bra integration, men jag tycker att hon går för långt. Så länge vi har friskolor och ger föräldrar rätt att välja skola är det orimligt att Walldorfpedagogik och Montessoriskolor är okej, men inte skolor ägda av kristna, judiska eller muslimska samfund även om dessa följer den svenska läroplanen.

Som en del i ett föräldraskap ligger att förmedla sin kultur och sina värderingar till sina barn. Om dessa skolor, vid sidan om den obligatoriska undervisningen, erbjuder religösa aktiviteter är inte detta mer konstigt än att föräldrarna tar sina barn till kyrkan, synagogan eller moskén.

När olika kulturer möts finns alltid risk för konflikt och det gäller alla berörda parter. Den man som diskrimerar en kvinna genom att vägra hälsa på henne på ett i vår kultur vedertaget sätt kan inte gärna hävda att han själv blir diskriminerad om hon sedan inte vill anställa honom.

Att den som vill ska få bära kors, kippa eller slöja borde vara en självklarhet i ett tolerant och demokratiskt samhälle. Vissa undantag såsom förbud mot smycken och krav på kortärmat i sjukvården av hygieniska skäl måste dock alla som vill arbeta där acceptera. Likaså får nog den som vill bli polis eller militär avstå från att i tjänsten skylta med sin religösa tro.

Den nu aktuella burkadebatten är däremot betydligt svårare. Å ena sidan handlar det om religionsfrihet, men det går inte att blunda för att burka och niqab är uttryck för en förfärlig och föråldrad kvinnosyn. Hur man ska möta denna problematik utan att de kvinnor som är utsatta för detta förtryck drabbas än värre är inte självklart, men i ett samhälle som på allvar diskuterar könskvotering av styrelsposter och föräldraledighet borde verklig könsdiskriminering ha en högre prioritet.

Läs även: Humanistbloggen Expressen Varg i Veum Press Enter News Agency Tankar i natten Lars Vilks Lindenfors blogg Kulturbloggen Jinge.se Nyamko Sabuni på DN Debatt Salka Hallström Bornold på Expressen Debatt Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn på DN Debatt