Klokt besked av Schlingmann

Ansvarskommitténs förslag om att bilda 6-9 gigantiska landsting är inte särskilt genomtänkt. Därför är det befriande att läsa Per Schlingmanns artikel på DN Debatt där han tydligt markerar att regional samverkan måste växa fram underifrån och ge olika landsdelar möjlighet att utvecklas efter sina respektive behov.

Lidingö deltar i olika regionala samarbeten redan idag. Exempelvis ingår vi i en gemensam gymnasiergion som omfattar kommunerna i Stockholms län. Vi deltar i ett näringslivssamarbete som omfattar 40 kommuner där den mest avlägsna är Smedjebacken. Nästa år kommer vi att ingå i ett brandförsvarsförbund med Stockholms stad och flertalet kommuner i norra Storstockholm. Sedan 50 år löser nio (numera elva kommuner) sin vattenrening via Käppalaförbundet och dess reningsverk som ligger ute på Lidingö.

Listan skulle kunna göras längre, men poängen med dessa exempel är att de alla växt fram underifrån, är starkt lokalt förankrade och har samtliga olika geografiska gränser.

Framtidens regionala samverkan kan inte kommenderas fram genom att en kommitté sitter och ritar gränser på en karta likt gamla tiders fätherrar. En framgångsrik regional samverkan måste istället utgå från de lokala behoven och vara flexibel för att kunna möta förändrade behov över tiden.

För att ta en konkret jämförelse. Det är sannolikt mindre intressant att Lidingö och Västerås ingår i en gemensam gymnasieregion, därtill är avstånden för stora, men i frågor rörande infrastrukturutbyggnad har vi däremot ett stort gemensamt intresse. Likaså finns det ett stort behov av samverkan över dagens landstingsgränser när det gäller kollektivtrafiken.

Den kanske största bristen i Ansvarskommitténs förslag är att regionindelningen ska baseras på sjukvårdens "behov". För det första har inte sjukvård en regional logik på samma sätt som exempelvis infrastrukturfrågor. För de allra flesta behov måste sjukvården ha en lokal närvaro, i varje kommun eller stadsdel, medan för extremt kvalificerad vård finns det kanske bara en till två kliniker i landet som kan erbjuda detta. Däremellan finns behov som måste finnas i alla delar av landet, men inte nödvändigtvis i varje kommun.

För det andra behöver på sikt sjukvårdens finansiering föras över till staten för att garantera alla tillgång till en likvärdig sjukvård . Därigenom ges också möjlighet att öppna upp för en valfrihetsreform där staten troligen ansvarar för universitetssjukhusen medan övrig vård tillhandahålls av kommuner, kommunalförbund och enskilda vårdgivare i konkurrens.

Det är alltså dags att tänka om och tänka nytt när det gäller ansvarsfrågorna och den regionala indelningen. Att moderaterna nu tar ledningen i den frågan inger förhoppningar.