Miljööverdomstolen vill inte se till helheten

Igår blev sannolikt en dyr dag för Lidingös skattebetalare då vi fick domen från Miljöverdomstolen som beslutat att gamla Lidingöbron åter måste kunna öppnas. Vi måste nu studera domen och ta ställning till om vi ska överklaga till Högsta Domstolen eller ge upp och gräva djupt i plånboken.

För det är inga små kostnader det handlar om. Preliminära beräkningar ger vid handen att det kostar ca 35 miljoner kronor att rusta upp broklaffen. Om man fördelar kapitaltjänstkostnaderna investeringen medför och lägger till driftkostnader kommer varje broöppning att kosta i runda slängar 2 000:-.

Den som begär broöppning behöver inte betala någonting utan hela kostnaden landar på Lidingö stad och i förlängningen våra skattebetalare.

Vilka är det då som har önskemål om broöppning? Nästan uteslutande handlar det om segelbåtar och då till stor del från Solna, Sollentuna och Danderyd. Yrkestrafiken under bron är nämligen i stort sett obefintlig.

I ett inslag i ABC-Nytt påstår Erik Lager från Saltsjön-Mälarens båtförbund att farleden via Askrikefjärden "inte är bra ur sjösäkerhetssynpunkt" och att "yrkestrafiken nog inte vill ha dem där egentligen". Det är rent ut sagt struntprat. Askrikefjärden är i det närmaste befriat från yrkestrafik medan Värtan som en del av Stockholms hamn har mängder av färjor och annan yrkestrafik.

För dem som reser norröver är det inte ens längre att segla över Askrikefjärden. Däremot blir det något längre för den som ska ut via Skurusundet eller har Stockholm/Mälaren som målpunkt. Likaså är det en nackdel för den årliga kappseglingen Lidingö Runt.

Men dessa nackdelar för primärt fritidsbåtsägare borde ställas i relation till den mycket stora kostnad detta medför. Vi har alla ett ansvar för att skattemedel används på ett rimligt sätt. Därför är det olyckligt att Miljööverdomstolen inte vill se till helheten och göra en rimlighetsbedömning mellan samhällsnytta och samhällskostnad.