Lettland - ett hack i utvecklingskurvan

För 17 år sedan, ett år efter de baltiska staternas frigörelse, tog min företrädare Staffan Anderberg intiativ till att Lidingö skulle skaffa en vänort i Baltikum.

Valet kom att landa på Saldus, en liten stad i sydöstra Letttland med 12 000 invånare. Då, i början av 90-talet, var nöden stor efter över 5o års ockupation då mark, hus och företag konfiskerats (socialiserats) av den kommunistiska ockupationsmakten. Stora delar av befolkningen tvångsförflyttades till Sibirien och de som var kvar fick uppleva ett systematiskt och omfattande förtryck.

Ett besök på ockupationsmuseet i Riga vittnar om en terror som har få motsvarigheter i världshistorien, ändå berättade mina lärare på 70-talet inte på långt när lika mycket om Stalins skräckvälde som om Hitlers.

Kanske hänger det ihop med Sveriges undfallande förhållningssätt gentemot Sovjetmakten genom åren. Alltifrån Sveriges acceptans av Sovjets annektering av de baltiska staterna 1940 (till skillnad från såväl Norge som Danmark och Finland), till baltutlämningen efter andra världskriget och dåvarande utrikesminister Sten Anderssons (S) famösa uttalanden under frigörelseprocessen i slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Som motkraft fanns, tack och lov, Måndagsrörelsen som Gunnar Hökmark, Peeter Luksep, Håkan Holmberg och Andres Küng tog initiativ till och vars demonstrationer jag själv medverkade i vid flera tillfällen mellan 1990-91.

Mitt första besök i Saldus var den 1 maj 2004, inbjuden för att delta i firandet av Lettlands inträde i Europeiska Unionen. Något som tillsammans med Natointrädet samma år slutligen bekräftade landets skillsmässa från grannen i öster och deras val att tillhöra en västeuropeisk, demokratisk gemenskap.

Redan då hade utvecklingen gått långt. Människor hade återfått sin egendom, företag hade privatiserats och framtidsutsikterna var goda. Men framförallt, landet var en stabil demokrati med därtill hörande mänskliga rättigheter. Något befolkningen sannerligen inte var bortskämd med under kommunisternas ockupation.

Därefter har utvecklingstakten ökat dramatiskt och när jag in helgen återvände till Saldus för att tillsammans med borgmästaren inviga en utställning om vänortssamarbetet ligger Lettland på en hedrande 44:e plats på Human Development Index som väger samman förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP.

Även i Saldus märks den ekonomiska utvecklingen bl a genom att man de senaste åren byggt två nya sporthallar, öppnat ett nytt bibliotek, rustat upp stadshuset och flera andra byggnader i staden, öppnat ett ungdomscenter och byggt en stor fin lekpark.

Som övriga baltstater har man emellertid drabbats extra hårt av finanskrisen. Skatteintäkterna för Saldus har minskat med 12 % sedan årsskiftet och enligt vad jag hörde är statsbudgeten ännu hårdare drabbad med minskade intäkter på 30-35 %.

Detta kommer inte att gå obemärkt förbi och får våra egna finansiella utmaningar att framstå som tämligen modesta. Men förhoppningsvis är det bara ett hack i kurvan och att snart kommer Lettland och de övriga baltstaterna åter kunna fortsätta sin framgångsrika utveckling.