Kritik mot Persson

Det blev mycket reaktioner på Göran Perssons inträde i konsultbranschen. Inte bara Carl Bildts underbart ironiska kommentar som i all sin enkelhet klädde av Persson och hans elaka retorik, utan även från media och framförallt hans egna partikamrater.

Förvisso kan man fundera över om JKL gjorde en klok rekrytering av personen Göran Persson, men det beror snarast på vad man förväntar sig av den f d statsministern. Någon stor strateg är han inte, däremot en slug taktiker som kan det politiska spelet utan och innan.

Likaså har han efter sina 10 år som statsminister naturligtvis ett mycket stort kontaktnät. Framförallt kan hans internationella kontakter vara intressanta för företag som vill påverka EU eller något annat lands regering.

Mot bakgrund av hans politiska misslyckanden må Perssons namn vara besudlat inom landets gränser och därmed är hans möjlighet att öppna några dörrar till den den nuvarande regeringen eller ens hos hans gamla partikamrater starkt begränsade. Men för att locka internationella klienter är det naturligtvis en fjäder i hatten att ha en f d premiärminister i sitt stall. Sådant öppnar dörrar på många ställen.

Reaktionen från just partikamraterna är förtåelig ur ideologiska synvinkel, men icke desto mindre osaklig. För det första är det bättre att Persson tjänar ihop till sin egen lön än lever på skattebetalarna. För det andra är det bara postivt att politiker går till näringslivet och tvärtom. Båda sidor har att lära av varandra.

Idag utgörs majoriteten av våra riksdagsledamöter av folk med facklig bakgrund och/eller från offentlig sektor. Om fler företagare och personer som arbetat i näringslivet engagerade sig politiskt skulle riksdagen fatta klokare beslut. Likaså om fler politiker hade styrelseuppdrag i privata bolag och inte bara satt i statliga styrelser.

Partikamraternas kritik blir också obegriplig mot bakgrund av att LO's ordförande sitter i socialdemokraternas verkställande utskott och att exempelvis Leif Blomberg gick från att ha varit Metallordförande till att bli statsråd. Om vi ska diskutera potentiella intressekonflikter är det snarast symbiosen mellan LO och socialdemokraterna som bör ifrågasättas, inte att en högt uppsatt makthavare efter avslutat politiskt förvärv använder sin kunskap och erfarenhet till att på ett hederligt sätt förtjäna sitt uppehälle.

Och de journalister som nu visar sin moraliska indignation gör bäst i att inte glömma bort det nästa gång de själva får erbjudanden om att blir informationsdirektörer på något större företag...