Möte med vården

I fredags hade min yngste son oturen att skada sig i handleden i samband med en fotbollsmatch (nåja han hade delvis sig själv att skylla då det hände i samband med att han fällde en motståndare i eget straffområde och drog på sig en straff).

Hursomhelst, eftersom värken inte hade gått över under helgen kom vi fram till att handleden måste röntgas. Nu får man i Sverige inte gå direkt till en röntgenmottagning utan måste först få en remiss från en husläkare.

Sagt och gjort. Dagen börjar med ett läkarbesök på husläkarmottagningen i Stadshuset, en remiss erhålles och sonen tar sig vidare till röntgenmottagning i Högsätra.

Därifrån ges besked att det är en fraktur och att han ska till ortopedmottagningen på Danderyd. Jag bokar av eftermiddagens möten, tar mig hem för att hämta bilen och sonen och tillsammans åker vi ut till Danderyds sjukhus dit vi anländer klockan ett på eftermiddagen.

Vi letar reda på ortopedmottagningen och går till expeditionen. Där har de ingen aning om att sonen ska komma, frågar efter en remiss vi inte har fått och hänvisar till en sjuksköterska i ett angränsande rum.

Sjuksköterskan är lika frågande hon men säger att vi ska få träffa Dr Karlsson som dock är mycket uppbokad och förvarnar om att det kan ta tid. Därefter skickar hon oss tillbaka till expeditionen för inregistrering.

Där får vi besked om att vi först måste skaffa en patientbricka vilket kan ske vid informationsdisken i huvudentrén. Ny promenad, kort väntan i kö och därefter kan vi efter fullbordat värv återvända till ortopedmottagningens expedition för att slutföra inregistreringen innan vi får sitta ner i väntrummet.

Efter en kort tids väntan kommer sköterskan och berättar att vi inte alls ska till ortopedmottagningen utan istället till ortopedakuten som ligger en trappa ner. Vi reser på oss och går till akutmottagningen. Tar en kölapp och får efter en kort väntetid prata med en undersköterska som mycket bekymrat undrar hur hon ska fylla i blanketten då det står att vi redan har betalt vid röntgen tidigare. Efter överläggningar med en kollega bestämmer hon sig för att använda vad hon kallar en slaskkod och vi slipper betala.

Därefter skickar hon oss vidare till ortopedakutens expedition med en mapp med några blanketter. Där får vi besked att det är mycket att göra så det kan ta 3-4 timmar innan vi får komma in. Sen skickar hon oss tillbaka till akutmottagningens väntrum.

Vid det här laget har det gått 45 minuter och vi har träffat 5 olika administratörer innan kötiden ens börjar "ticka".

Fyra timmar efter ankomsten till Danderyd sitter vi fortfarande kvar i akutmottagningens väntrum. Jag måste återvända till stadshuset för månadens sammanträde med kommunstyrelsen så hustrun kommer ut och avlöser mig (med tanke på att man bara får parkera i 4 timmar utanför sjukhuset var det väl tur, annars hade jag säkert fått en p-bot också...).

Ytterligare några timmar senare får sonen komma in och då visar det sig att röntgenbilderna från i morse som ska ha skickats över från Lidingö saknas. Följaktligen måste nya bilder tas vilket försenar alltihop med ytterligare någon timme.

Klockan tio på kvällen - nio timmar efter ankomst - lämnar son och hustru sjukhuset, den förstnämnda med högerarmen i skena och bandage.

Jag har stor förståelse för att väntetider på en akutmottagning kan bli långa och att mer akuta fall måste gå före. Därtill påverkas säkert verksamheten av den pågående konflikten.

Men något står inte rätt till när det tar trekvart, två olika avdelningar och fem administratörer att överhuvudtaget bli inregistrerad. Tidsmässigt var det en större arbetsinsats än den vård som sen gavs. När dessutom överskickade röntgenbilder bara försvinner undrar man ju vilken kvalitetskontroll det finns i verksamheten.

Jag är ingen expert på vårdlogistik och jag har aldrig arbetat på ett sjukhus, men det är inte utan att jag får en känsla av att det finns en klar förbättringspotential inom landstingssjukvården...