Kanske dags att ompröva den politiska organisationen?

I Lidingö stad finns det 199 förtroendevalda, 199 beslutsfattare ovanför alla förvaltnings- avdelnings- och gruppchefer som ska fatta beslut över drygt 2000 anställda och en budget på 2,3 miljarder kronor. Det finns givetvis en fördel med detta såtillvida att förhållandevis många lidingöbor engarerar sig aktivt i den egna kommunens verksamhet och utveckling, men myntet har också en baksida.

Vem är ansvarig för vilka beslut? Vem ser till helheten? Hur undviker man suboptimering? Hur fyller man varje uppdrag med ett meningsfullt innehåll? Dessa och flera andra frågor lämnar Dagens Nyheters ledare dessvärre obesvarade när man kritiserar att många kommuner slår samman nämnder och att kommunfullmäktige i deras tycke har för lite att säga till om.

Ironiskt nog framhåller Dagens Nyheter istället USA som ett föredöme när det gäller att uppbåda engagemang och delaktighet, men där har man sannerligen inte en massa facknämnder och en stor fullmäktigeförsamling utan enbart en direktvald kommunstyrelse med normalt 5-9 ledamöter, varav en borgmästare, som alla är personvalda.

I en amerikansk stad råder ingen tvekan om vilka som fattar besluten och är ansvariga gentemot medborgarna. Däri ligger grunden för det engagemang som Dagens Nyheter efterlyser.

Själv kommer jag ihåg när jag började arbeta politiskt i mitten av 80-talet hur vi i kommunfullmäktige till exempel beslutade hur många anställda varje avdelning fick ha under det kommande året. Vi bestämde t o m hur många hästar och kor det skulle finna på det kommunala jordbruket.

Idag har vi tack och lov sedan länge lämnat den sortens politiska detaljstyrning bakom oss, men det är inte primärt från kommunfullmäktige till kommunstyrelsen besluten har skjutits (även om om en sådan utveckling också har skett) utan från politiken till våra professionella och kompetenta medarbetare.

Numera låter vi våra chefer självständigt besluta om de ska anställa personal eller köpa in tjänster och hur de använder sin tilldelade budget så länge de uppfyller de mål politiken har satt upp.

Målstyrning brukar det kallas och ger både bättre beslut och faktiskt politiken större möjlighet att påverka det som är viktigt, nämligen verksamheternas inriktning och vilka övergripande prioriteringar man vill göra.

Men det gör också att det kanske inte blir så meningsfullt att diskutera exempelvis skolfrågor i såväl utbildningsnämnd, som kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Möjligen är det en eller två beslutsnivåer för mycket.

Kanske är det dags att anpassa den politiska organisationen efter den målstyrningsmodell som i princip alla kommuner idag tillämpar på ett eller annat sätt och inte envist hålla fast vid en organisationsstruktur som skapades i en tid då de förtroendevalda även fattade nästan alla detaljbeslut.