Idag är det Förintelsens dag. Den uppmärksammas på många håll i landet, så även på Lidingö. Eftersom Lidingö är den plats där Raoul Wallenberg föddes har vi valt att särskilt uppmärksamma hans gärning genom att vi har instiftat Raoul Wallenbergdagen som varje år sammanträffar med Förintelsens minnesdag.
I år talade Judiska Centralrådets ordförande, Lena Posner-Körösi och undertecknad. Därefter blev det konsert med Rebecka Gordon (dotter till Willy Gordon som skapat Raoul Wallenberg-momumentet i stadshusparken) innan vi fick ta del av Dzenana Dzemidzics målande berättelse om sin flykt från det krigshärjade Bosnien.
Så här lät mitt tal:
Idag är det 65 år sedan som de kvarvarande fångarna i det som måste betecknas som en av historiens största mordplatser, koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, befriades. Enligt officiella uppgifter från koncentrationslägrets museum gasades mellan 1,1 och 1,5 miljoner människor, de allra flesta judar, ihjäl där under några få år.
Auschwitz-Birkenau var heller inte det enda koncentrationslägret. Listan kan göras lång med ökända namn som Dachau, Treblinka och Belzec för att bara nämna några få.
Vi har idag samlats för att hedra minnet av Raoul Wallenberg, den man som mer än någon annan bidrog till att rädda judar från förintelsen. Med okonventionella metoder och risk för sitt eget liv lyckades han förhindra att minst 100 000 människor gick en säker död till mötes.
Våren 1944 började det gå upp för omvärlden att Hitler faktiskt planerade att utrota ett helt folk och i maj kom den första ögonvittnesskildringen om gaskamrarna i Auschwitz. Ungern, som hade varit allierat med Tyskland ville efter Tysklands nederlag vid Stalingrad få en separatfred med Sovjetunionen. Detta vägrade Hitler gå med på och ockuperade istället Ungern den 19 mars 1944. Kort därefter började mängder med ungerska judar att deporteras till Auschwitz-Birkenau i södra Polen.
Den svenska beskickningen i Budapest började nu utfärda skyddspass till judar. Initiativet kom från den unge diplomaten Per Anger och på kort tid utfärdades 700 pass. Naturligtvis en droppe i havet jämfört med de hundratusentals liv som stod på spel, men ändå början på något stort.
1944 hade USA etablerat en organisation, War Refugee Board vars uppgift var att rädda judar från förintelsen. Man hade fått kännedom om att den svenska beskickningen i Budapest aktivt försökte rädda judar och man sökte nu en person som kunde leda en stor räddningsoperation på plats.
Med i diskussionerna fanns Raoul Wallenbergs affärspartner, den ungerske juden Koloman Lauer som också var den som föreslog att just Raoul skulle tillfrågas. I slutet av juni blev han utsedd till förste sekreterare vid beskickningen i Budapest, men innan han åkte ner skrev han ett brev till utrikesdepartementet och krävde full auktorisation att agera självständigt och utan inblandning från ambassadören.
Brevet var naturligtvis mycket kontroversiellt och Per Albin Hansson konsulterade kungen innan han gav sitt godkännande. Samtidigt var brevet ett uttryck för Raoul Wallenbergs obyråkratiska och resultatinriktade arbetssätt som säkerligen starkt bidrog till hans framgångar.
När Wallenberg anlände till Budapest i juli 1944 hade redan över 400 000 judar deporterats. Kvar fanns 230 000 människor som behövde skydd.
Raoul Wallenberg använde som sagt var inte traditionell diplomati utan chockade sina kollegor med högst okonventionella metoder. Alltifrån mutor till hot användes med stor framgång vilket snabbt ledde till att han fick ambassadens oreserverade stöd.
Hans första åtgärd blev att ta fram ett skyddspass. Eftersom han visste att såväl tyskar som ungrare var svaga för ståndsmässiga symboler tillverkades passen i gult och blått med Tre Kronors vapensköld i mitten och med lämpliga stämplar och signaturer. Enligt internationell rätt hade passen givetvis inget värde alls, men Wallenberg fick de tyska myndigheterna att acceptera dem ändå.
Initialt fick han rätt att utfärda 1 500 pass, sedan utökades kvoten till 4 500. I realiteten utfärdade han tre gånger så många.
Nästa steg blev att införskaffa 30 stycken hus som Raoul Wallenberg förklarade som svenskt territorium och där judar kunde bo under den svenska flaggans beskydd. Bortåt 15 000 människor kunde räddas den vägen.
Vid slutet av kriget blev situationen alltmer desperat och Wallenberg började nu utfärda förenklade pass för att kunna rädda så många som möjligt. I det kaos som nu rådde fungerade även dessa. Det berättas att Wallenberg t o m klev upp på järnvägsvagnarna, delade ut skyddspass och bokstavligen slet ner folk från dödstågen. Soldaterna fick order om att skjuta, men blev så imponerade av den modige svensken att de medvetet siktade för högt.
I januari 1945 fick Raoul Wallenberg veta att Adolf Eichmann planerade en massaker i Budapest största ghetto. Den ende som kunde förhindra detta var chefen för de tyska trupperna i Ungern, generalen August Schmidthuber.
Genom sina kontakter lyckades Raoul Wallenberg övertyga generalen om att han skulle hållas personligen ansvarig för massakern och hängas som krigsförbrytare om den genomfördes. Resultatet blev att generalen i sista minuten stoppade Eichmanns planer.
Några dagar senare, den 13 januari anlände de sovjetiska trupperna och möttes av Raoul Wallenberg som på flytande ryska förklarade att han var Sveriges chargé d'affaires och bad att få komma till deras högkvarter. Den 17 januari eskorterades han ut ur Budapest för att aldrig mer återses.
Historiens dom mot nazisternas brott mot mänskligheten är lika entydig som hård. Men även om förintelsen är det mest kända och kanske omfattande brottet mot mänskligheten så är det inte det enda.
Stalin mördade miljontals av sina egna invånare, Pol Pot rensade systematiskt ut intellektuella och på senare år har etniska rensningar och folkmord förekommit i bl a Rwanda och Bosnien.
Därför är det så viktigt att vi alla kontinuerligt påminns om vad som hände och vad som skulle kunna, men aldrig får, hända igen. Särskilt viktigt är det för oss som aldrig har upplevt andra världskrigets fasor annat än genom film, TV och böcker.
Raoul Wallenbergs gärning är unik i världshistorien och han fick dessutom plikta med sitt eget liv i kampen för att rädda andra. Det bästa sättet vi kan hedra hans minne på är genom att låta hans gärning fungera som ett vaccin mot rasism och intolerans och som en inspiration till oss alla att bättre förstå och respektera varandra - oavsett ras eller kulturell bakgrund.
Läs även: SvD SvD DN DN
Read more...
