Fredrik Reinfeldt i Vaxholm

Idag var det dags för Fredrik Reinfeldts traditionella sommartal i Vaxholm, platsen där han tidigare lanserat de nya moderaterna, tagit intiativet till Alliansen och presenterat grunddragen till det som senare blev Alliansens framgångsrika valplatform.

Årets tal var till skillnad från de tidigare inte så fyllt av visioner och nyheter, sannolikt beroende på att regeringen just nu är inne i ett intensivt skede av budgetförhandlingar, men ett viktigt klargörande kom - regeringen kommer att fortsätta med att utöka jobbavdraget med inrikting på låg- och medelinkomsttagare.

Det är ett klokt besked med fokus på att öka drivkrafterna för att få fler människor i arbete och att värna principen att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag. Beskedet står i bjärt kontrast till socialdemokraternas bidragsfokus, kanske tydligast demonstrerat av Mona Sahlins löfte om 80% A-kassa till 80% av löntagarna.

Om det genomförs skulle ett stort antal arbetslösa ha en högre A-kassa än många lågavlönade skulle tjäna på sitt arbete. Så ser rättvisa ut i socialdemokraternas bidragsfokuserade samhälle.

Är det någon som då blir förvånand över att arbetslösheten förblev rekordhög under socialdemokraternas sista år vid makten trots en exempellös högkonjunktur, men nu (efter ett knappt år med en moderatledd regering) sjunkit med 29 %. Och detta samtidigt som andelen personer som är föremål för olika arbetsmarknadsprogram nästan har halverats.

Samtidigt har PJ Anders Linder en poäng i att Fredrik Reinfeldt själv helt i onödan förstärker oppositionens nidbild av regeringen som en som i första hand gynnar höginkomsttagarna genom att hävda att "nu är det låginkomsttagarnas tur". Det är en orättvis och missvisande bild som inte vi själva behöver bidra till.

Inte är det främst höginkomsttagarna som gynnats av att så många arbetslösa nu får arbete tack vare en klok arbetsmarknadspolitik, inte heller är det höginkomsttagare som är den primära målgruppen för jobbavdraget, den största skattesänkningen i svensk historia.

Fastighetsskatten, som det varit så mycket debatt om, innebär inte någon sänkning av skattetrycket utan kommer istället framförallt finansieras med en höjd reavinstskatt. Dvs samma fastighetsägare kommer att få betala motsvarande skatt som tidigare, men först när de får pengarna i handen. Det är heller ingen reform som främst gynnar höginkomsttagare utan snarare pensionärer i tillväxtområden som köpt sina villor i en annan tid och nu på ålderns höst inte har råd att bo kvar. För dem är avskaffandet av fastighetskatten en efterlängtad reform som regeringen bör vara stolt över.

Kvar är då förmögenhetsskatten som i någon mån kan säga gynna de redan välsituerade. Ja inte miljardärerna och finansmännen förstås, för förmögenhetsskatten går att trolla bort - både lagligt och olagligt - men för just många äldre villaägare som med inflationens och avbetalda låns hjälp blivit miljonärer på sitt boende utan att för den skull ha mer pengar i plånboken. Att avskaffa en för samhällsekonomin skadlig och därtill orättvis skatt kan dock inte vara fel, även om den inte har en politiskt korrekt fördelningsprofil.

Källor: SvD SvD2 DN DN2 DN3