"Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt, blandat. Med influenser utifrån."
I förrgår meddelade oppositionslandstingsrådet Ingela Nylund Watz (S) att hon ska avgå och istället satsa på riksdagen nästa val. Dagen efter får vi veta att Ilja Batljan, framgångsrikt kommunalråd i Nynäshamn och en av undertecknarna av den mycket självkritiska artikeln på DN Debatt häromdagen, också ska lämna sin post runt årsskiftet - för att kandidera till "en ledande post i landstinget".
Rokaden är unik inom socialdemokratin och tyder på en desperation hos partiet. Att Nylund Watz, som varit i stort sett osynlig under mandatperioden sparkas snett uppåt vänster är i sig inget konstigt. Inte heller att partiet för att attrahera Stockholmsregionens väljare vill satsa på en person som dels ligger till höger inom socialdemokratin, dels är en mycket duktig kommunikatör.
Men det som förvånar är hur rokaden iscensätts. Normalt sett är det en mycket komplicerad process att välja ledare inom arbetarrörelsens politiska gren, där olika falanger och intresseorganisationer ("rörelsen" som Tage Erlander brukade säga) ska komma överens på stormöten. Så har det uppenbarligen inte skett denna gång.
Med Batljan i landstinget får socialdemekraterna helt klart en starkare företrädare än Nylund Watz och våra moderata landstingsråd kan förvänta sig skarpare och mer välformulerade utspel än tidigare.
Men kommer det att räcka hela vägen? Det får ju väljarna avgöra, men personligen tror jag inte det. På riksplanet är det förvisso ganska jämt, men i Stockholmsregionen leder Alliansen stort.
I den allmänna debatten om Rosengård får man lätt intrycket att de finns en stark konflikt mellan de boende och polisen. Tvärtom tycks de boende faktiskt uppskatta den trygghet som polisens närvaro har gett. Till Aftonbladet säger en av ledarna, Abu Hadis:"Vi som bor på Rosengård vill ha kvar poliserna här ute, deras närvaro har gett oss en lugnare tillvaro och förbättrat områdets rykte"
Men det är viktigt att polisen också vågar agera när det hettar till. Precis som i Stockholm tidigare år undvek polisen i Malmö häromdagen att ingripa när "Reclaim"-ligisterna drog igång ett upplopp.
Medan polisen passivt såg på när man byggde barrikader, tände eld på däck och sköt fyrverkeripjäser mot såväl polisens egna fordon som privatbilar fick Rosengårdsborna nog, tog saken i egna händer och jagade bort bråkmakarna som själva fick ta skydd bakom polisbilarna.
Abu Hadis sammanfattar det hela på ett underbart sätt:"Här ska inte komma några supande överklassungar och föra vår talan mot vår vilja. De har inte här att göra."
Visst är det underbart med människor som har civilkurage och vågar sätta gränser när det behövs. Vi andra kanske har något att lära oss av rosengårdsborna.
Som en stark anhängare av Israels rätt att få existera i fred och frihet och judarnas rätt till ett eget land blir jag bekymrad när jag läser hur företrädare för Israels regering nu "skjuter" på allt blågult som rör sig.
Det är en sak att kritisera Aftonbladet i sak för den artikel som de publicerade och som utan bevis insinuerade att Israel var delaktig i en internationell illegal organhandel, det är en helt annan sak att kräva att Sveriges regering ska fördöma en tidning.
Utrikesminister Carl Bildt har, liksom även statsminister Fredrik Reinfeldt, hanterat denna fråga på ett mycket omdömesgillt och balanserat sätt vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det vore politiskt mycket oklokt om regeringen, såsom den svenska ambassadören i Tel Aviv gjorde, skulle fördöma Aftonbladets publiceringsbeslut. Sen är det en annan sak att såväl ambassadörer som statsråd har yttrandefrihet och självfallet kan kritisera tidningar utan att det skulle vara ett grundlagsbrott vilket bl a journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén har hävdat, men som DN:s chefredaktör Thorbjörn Larsson har klargjort på ett föredömligt sätt.
Kunskapen om hur svensk press fungerar tycks vara klart begränsad även hos israeler som känner Sverige väl. Exempelvis påstår Israels förre Stockholmsambassadör, Zvi Mazel, att inte bara Aftonbladet utan även Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen är "förknippade med den anti-israeliska fackföeningsrörelsen och socialdemokratin". Han kan inte ha läst svenska tidningar särskilt ofta under sina tre år i Sverige.
Ännu märkligare blir det när han påstår att Sverige inte har någon pressfrihet samtidigt som Israel överväger att stoppa svenska journalister från att komma in i landet.
Kanske är det som Lena Melin skriver i Aftonbladet, att Israels utfall mot den svenska regeringen handllar om om mer än bara artikeln, att det är en del i den komplicerade israeliska politiken. Möjligen är det så, men Israels regering har inget att vinna och allt att förlora på att göra sig ovän med sina vänner.
Övriga källor: DN DN DN DN DN SvD SvD SvD SvD Ledarbloggen Ledarbloggen Aftonbladet Aftonbladet Aftonbladet Expressen Expressen
Läs även: Krohniskt Gunnar Hökmark Brännpunkt Brännpunkt DN
Mitt i Lidingö tar upp en viktig fråga i veckans nummer, nämligen många föräldrars oskick att skjutsa sina barn korta sträckor till skolan på morgnarna. Det skapar kaos utanför skolorna och ökar risken för att något barn ska bli påkört.
En av föräldrarna som intervjuas i tidningen motiverar det hela med att det är så stressigt att hon inte skulle hinna att lämna barn både på dagis och skola om hon inte använde bilen.
Men varför inte låta de äldre barnen gå till skolan och bara lämna på dagis, med eller utan bil. Hon säger själv att familjen bor en kilometer från skolan, vilket motsvarar en promenad på 10 minuter. Det klarar alla barn av.
Dessutom är det hälsosamt och sannolikt kommer de piggare till skolan dessutom.
I måndags publicerade Aftonbladet en artikel på kultursidan där frilansjournalisten Donald Boström anklagar staten Israel för att stjäla organ från döda palestinier.
Artikeln bygger dock helt på hörsägen och presenterar inga bevis vilket ledde till att den svenska ambassadören i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier, offentligt tog avstånd från artikeln.
Ambassadörens oortodoxa agerande fick då Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, att gå i taket och anklagar, ivrigt påhejad av parhästen Helle Klein, regeringen för att vilja begränsa yttrandefriheten.
Jan Helin skriver t o m ett "öppet brev" och kräver att utrikesministern ska ta avstånd från ambassadörens uttalande. När Carl Bildt så svarar med ett mycket välbalanserat inlägg på sin välbesökta blogg där han redogör för värdet av yttrande- och pressfrihet men även uttrycker förståelse för den reaktion som artikeln gett upphov till tar Helle Klein felaktigt det som intäkt för att han ger Aftonbladet rätt. Han svarar nämligen inte på Jan Helins fråga.
De som i själva verket vill begränsa yttrandefriheten är Aftonbladets två chefredaktörer. Man kan självfallet ha synpunkter på ambassadörens uttalande i sak, men att ifrågasätta hennes rätt att yttra sig är att själv förespråka censur.
Den fria och öppna debatten är inte begränsad till pressens rätt att skriva vad den vill. Även ambassadörer har yttrandefrihet.
Läs även Gunnar Hökmarks debattartikel på Newsmill.
På Irland inför man en blasfemilag som i princip förbjuder religionskritik. På Sicilien har kyrkorådet förbjudit en opera med motiveringen att den är "omoralisk" och i Svenska Dagbladets kulturdel kan man läsa att ansedda Yale University Press avstår från att publicera Mohammedkarikatyrerna i en antologi över just kaikatyrteckningar med titeln The Cartoons that shook the world av rädsla för islamistiska attentat.
Detta utspelar sig alltså inte på medeltiden, inte på 1800-talet, inte ens på 1950-talet. Nej vi skriver 2009 och religiös fundamentalism har fortfarande så pass stort inflytande över vår tillvaro. Det är skrämmande.
När man tittar på ovanstående YouTube-klipp är det inte utan att man ser likheterna med dagens fildelningsdebatt. Det nya står mot det gamla. De redan etablerade värnar om sina intressen, uppstickarna om sina. Ny teknik skapar nya förutsättningar och hotar den rådande ordningen.
Men det finns också skillnader. Diskoteken från 70-talet bröt inte mot några lagar utan erbjöd enbart en annan tjänst än dansbanden som människor uppenbarligen uppskattade och konkurrens är ju aldrig fel.
En annan sak som slår en med inslaget är samhällsklimatet (för att inte tala om frisyrerna; tjocka polisonger är lika fult som senare års Siwert Öholm-skägg...) Riktiga musiker skulle vara "samhällskritiska", dvs. vara emot företag, tillväxt och kommersialism. Ja, allt det där som skapar ekonomiska förutsättningar även för att musiker ska få betalt.
Men som diskjockeyn "Big Brother" konstaterar i inslaget, de spelar ju inte musik som människor vill lysna på. Därför var dansbandsdöden i slutet av 70-talet inte förvånande och ska skivbolagen slippa gå samma öde till mötes måste de nog förändra sina affärsmodeller.
På sin blogg försvarar den moderate riksdagsmannen Göran Pettersson sitt ställningstagande mot en könsneutral äktenskapslagstiftning med att han anser att "äktenskapet inte är instiftat av riksdagen och [han] ansåg [sig] därför inte ha mandat som riksdagsledamot att omdefinera det".
Jag brukar ofta hålla med Göran Pettersson som är en mycket klok man, men i detta fall tycker jag att han gör intellektuell kullerbytta.
Att riksdagen inte instiftade äktenskapet beror på att det som institut är långt äldre än vad riksdagen är. Då bestämde kyrkan och kungen "allt". Det kan därför rimligen inte hindra riksdagen i modern tid från att definiera vad som i praktiken är ett cvilrättsligt avtal mellan två människor.
Det är heller inte första gången. Redan 1734 års lag innehöll en giftermålsbalk. Den ersattes så småningom av 1920 års Giftermålsbalk som sin tur byttes ut mot Äktenskapsbalken 1987.
Kyrkan må definera vad ett kyrkligt äktenskap är, men kan aldrig hävde en äganderätt till begreppet.
Vilket samfund ska i så fall ha tolkningsföreträde? Svenska kyrkan i kraft av sin historiska roll i Sverige som nu tycks vara på väg att acceptera samkönade äktenskap, katolska kyrkan som en gång definierade det kristna äktenskapet och som definitivt är emot samkönade vigslar eller islam som tillåter månggifte?
Eller ska alla samfund få definiera vad deras respektive version av äktenskap är, men inte riksdagen? Ska vi i så fall acceptera månggifte och barnäktenskap eftersom det finns samfund som tillåter sådant? Och hur ska alla de som vill gifta sig borgerligt göra, ska de inte få kalla sin samlevnad för äktenskap?
Nej, som landets högsta beslutande organ måste nog riksdagen trots allt få definiera vad ett äktenskap är. Att man nu har gjort det könsneutralt är bra. Ännu bättre hade det varit om man som i flera andra länder hade infört ett civiläktenskap och tagit ifrån kyrkorna den juridiska vigselrätten. Då hade alla människor varit garanterade likabehandling i den myndighetsutövning som vigseln faktiskt är.
Trots de hårda förhandlingarna med Svenska Kraftnät i våras där man hotade med att låta kraftledningen mellan Sticklinge och Koltorp stå kvar även efter det att den nya markförlagda kabeln hade kopplats in om inte Lidingös skattebetalare öppnade plånboken tycks nu borttagandet av luftledningen fortgå som planerat.
Vattenfall, som ansvarar för den befintliga ledningen, har nämligen ansökt om rivningslov för att dels ta upp sjökabeln mellan Lidingö och Danderyd, dels riva den befintliga luftledningen. Arbetena är enligt ansökan planerade att genomföras under 2010.
Allt hänger givetvis på att regeringen ger de nödvändiga tillstånden för den nya markförlagda ledningen, men ansökan visar att Vattenfall fullt ut är beredda att ta ansvar för sin egen verksamhet vilket är klart positivt.
Redan när polisledningen för ett par år sedan lät poliser delta i Pridefestivalen i uniform var jag kritisk mot detta och min inställning har inte förändrats sedan dess.
Polisen måste vara en garant för allas rätt att demonstrera och uttrycka sina åsikter, även och kanske i synnerhet de som inte är "comme il faut". Om man själv då demonsterar för en politisk sak, hur självklar den än kan tyckas vara för det stora flertalet, blir det svårt med trovärdigheten.
Dessutom representerar en polis i uniform alltid myndigheten och måste kunna ingripa vid behov. Men med vilken rätt ska man kunna göra det om det plötsligt uppstår en hotfull situation eller handgripligheter med en grupp homofober?
Vad en enskild polis gör på sin fritid är däremot en helt annan sak. Därför är det mycket beklagligt att polismyndigheten i Västerbotten har förbjudit tre kriminalinspektörer från att arbeta politiskt i sina kommuner.
Självklart måste poliser få arbeta politiskt som alla andra. Det är en demokratisk rättighet och även polisers erfarenheter behövsi politiken. Om polismyndigheten i Stockholm varit lika trångsynt som sina kollegor i Västerbotten, då hade t ex inte Solnas framgångsrika kommunalråd Lars-Erik Salminen fått chansen att leda Sveriges kaxigaste (och en av de mest välskötta) kommunerna i landet.
Läs även: SvD Aftonbladet Göran Pettersson Kent Persson MinaModerataKarameller Kulturbloggen
"Lyckligt skulle det land vara som vore fyllt av sådana städer som Lidingö. Människorna skulle då leva ett friskare och sundare liv."
Dåvarande socialminister Gustav Möller (S) i ett tal från 1926
Återgivet i Ölandsbladet och Lidingö Tidning
"Det finns tre sorters lögner: lögn, föbannad lögn och statisktik." Detta citat som knutits till såväl Mark Twain som Benjamin Disraeli illustrerar väl den märkliga attack som de båda moderata riksdagsledamöterna Hillevi Engström och Mats Johansson gör på den kommunalpolitiska jämställdheten på SvD Brännpunkt.
Genom att välja ut just kommunala bolag lyckas man visa på en stor snedfördelning vad gäller könen. Men alla som någon gång har sysslat med kommunalpolitik vet att de kommunala bolagen sällan hör till kommunernas maktcentra. Istället är det kommunstyrelserna, socialnämnderna och utbildningsnämnderna som är de tunga beslutsinstanserna. Där finns de stora budgetarna och där beslutar man om de viktigaste kommunala frågorna.
Hur ser då könsskillnaderna ut totalt sett i den kommunala demokratin. Enligt regeringens egen statistik är fördelningen i primärkommunerna 60 % män och 40 % kvinnor, dvs. inom ramen för vad som i den allmänna debatten brukar anses som tillfredsställande. Inom landstingskommunerna är fördelningen 52 % män och 48 % kvinnor.
När Engström och Johansson sedan hävdar att skillnader mellan manligt och kvinnligt saknar vetenskapligt stöd, ja då är de verkligen ute på djupt vatten.
Vetenskapen visar nämligen just att det finns klara skillnader mellan män och kvinnor. Skillnader som alldeles uppenbart påverkar hur män och kvinnor väljer att leva sina liv. Om detta skulle man kunna skriva en hel uppsats, men låt mig som ett enda exempel bara få citera psykiatrikern David Eberhard som i sín bok Ingen tar skit i de lättkränktas land skriver följande:"När små pojkar är mellan tre och fem år gamla uppkommer en kraftig testosteronökning i kroppen. Deras hjärnor maskuliniseras till följd av testosteronet. Detta "råkar" sammanfalla med den ålder då de allra flesta pojkar vill vara riddare och börjar fixera sig vid vapen och krig. Motsvarande period för småflickor kommer mellan två och fyra års ålder. Deras hjärnor översköljs av det kvinnliga könshormonet östrogen. I den åldern leker i stort sett alla flickor mamma. De vyssjar sina dockor och tar hand om sin dockfamilj."
Att radikalfeminister vägrar erkänna detta finns det många exempel på, men att två moderata riksdagsledamöter skulle gå i den fällan förvånar mig mycket.
Olikheter mellan könen får aldrig tas till intäkt för att diskrimnera någon. men det är inte samma sak som att att män och kvinnor skall välja lika. Jämställdhet handlar i grund och botten nämligen inte om procenttal utan om varje människas rätt att efter sin förmåga göra sin egna livsval. Det bör den moderata jämställdhetspolitiken även fortsättningsvis inrikta sig på.
Läs även Jonas Himmelstrands välbalanserade replik på SvD Brännpunkt.
Övriga kommentarer: Åsa Carlsson - Liberal Kunskap * Bildning * Tradition SvD Göran Pettersson Tokmoderaten Bjarne Grankvist Motpol Pär Ström på Newsmill
I ett inlägg på SvD Brännpunkt sällar sig den före detta landshövdingen Anita Bråkenhielm till de radikalfeminister som brukar hävda att kvinnor på toppositioner granskas mycket hårdare än män.
Men Bråkenhielm är ute och cyklar. Även en manlig landshövding hade fått avgå i motsvarande situation.
Vid sidan om den nu avgångne Marianne Samuelsson tar Bråkenhielm kollegan i Jämtland, Maggi Mikaelsson (som efter domstolsprövning fick upprättelse), som exempel men glömmer i sammanhanget bort att nämna Sigvard Marjasin vars kvittoklippande ledde till åtskilliga spaltmetrar.
Man behöver faktiskt inte gå längre än till nyhetsplats i samma tidning för att kunna läsa att under mandatperioden har 9 manliga generaldirektörer och 2 kvinnliga fått lämna sina poster i förtid. Knappast ett bevis för kvinnliga toppchefer granskas hårdare.
Ett annat exempel som Bråkenhielm tar upp är SEB:s vd Annika Falkenbergs bonusar. Men att media skrev så mycket om det är inte så konstigt med tanke på SEB:s ovilja att anpassa sig till statens krav för bankstöd och när de så småningom gjorde det höjde man den fasta lönen istället. Ett sådant utmanande agerande får självklart medial uppmärksamhet.
Likaså ignorerar Bråkenhielm skillnaderna mellan å ena sidan Maria Borelius och Cecilia Stegö som fick avgå och Tobias Billström som kunde sitta kvar. Stegö och Billström hade båda struntat i att betala tv-licens, men Stegö som kulturminister var ansvarig för det politikområdet. Att då som politisk protest under många år i inte betala för sig gjorde att hennes trovärdighet som minister blev urholkad.
Dessutom skilde sig deras mediahantering diametral åt. Medan Billström gjorde en pudel och betalade in sin skuld, tog Stegö först strid med media. Sådant beteende fungerar aldrig när man har gjort fel.
Maria Borelius hade, visade det sig alltför många lik i lasten, så hennes position blev helt enkelt ohållbar. Att hon var kvinna spelade ingen roll i sammanhanget, däremot hade det nog betydelse för hennes kometkarriär inom moderaterna.
Läs även: GenusNytt I Cattas lilla värld F M S F Presidiebloggen SvD SvD Newsmill Newsmill Mina Moderata Karameller
Politiker har egentligen vanliga kroppar,
men de har större huvuden.
Emil, 6 år
Politiker bestämmer väldigt mycket,
och så ser de nästan normala ut. Särskilt bakifrån...
Lukas, 6 år
Vår granne är politiker,
men hon tycker om att
se ut som en vanlig mamma,
så det är en hemlighet
Tina, 6 år
Politiker tänker lite mer än vanliga människor.
De tänker ungefär en halvtimme om dagen.
Gisle, 8 år
Källa: Boken Gud som haver barnen kär av Mark Levengood och Unni Lindell (Piratförlaget)
När man som DN:s ledarsida kritiserar avknoppningar med att "kommunala tillgångar i strid med lagen sålts till underpris" förbiser man att det vid sidan om inventarierna inte finns några tillgångar att sälja.
Såvida man nu inte ska betrakta eleverna som en tillgång som kan säljas till högstbjudande förstås. På det sättet skulle man ju kunna resonera om elevmassan var garanterad, men så är ju inte fallet. Vill inte eleverna gå kvar så har skolan inte längre några intäkter och vad är det då för tillgångar som avses?
Mig veterligen har man vid de avknoppningar av skolor som gjorts värderat och tagit betalt för de inventarier som personalen har övertagit. Den stora tillgången, nämligen skolfastigheten har man behållit och hyrt ut. Så var det i alla fall i det mest uppmärksammade fallet, Tibble gymnasium i Täby.
Det är möjligt att förfarandet strider mot EG-rätten och svensk lagstiftning, men frågan vi då bör ställa oss är snarare om vi inte borde se över lagstiftningen än att jaga kommuner som ökar valfriheten med blåslampa.
Som jämförelse skulle man kunna ta LOU, Lagen om offentlig upphandling. En i många stycken bra lag som syftar till att upphandlingar ska ske öppet och mot i förväg givna kriterier, men som också har sina brister.
Därför har Alliansen infört LOV, Lagen om valfrihetssystem, där man istället kan auktorisera t ex äldreboenden som sedan får konkurrera direkt om de äldre som själva väljer vilket boende de vill flytta till. Att få en sådan auktorisation har naturligtvis ett marknadsvärde, men är ingenting som kommunen kan, får eller bör ta betalt för.
Förutsättningarna inom skolans värld är mycket snarlika, med den skillnaden att det är Skolverket som auktoriserar. Marknadsvärdet uppstår då i första hand genom att skolan godkänns av staten, inte genom att personalen får hyra vissa kommunala lokaler.
Möjligen skulle den som får hyra en tom skollokal ha en fördel framför den som måste finna eller bygga lokaler på egen hand, men det är på intet sätt avgörande för värderingen av verksamheten och bör istället regleras genom en marknadsmässig hyra.
© Blogger template The Business Templates by Ourblogtemplates.com 2008
Back to TOP
