Mona Sahlins avgångsbesked idag var knappast oväntat. Kritiken har växt sig allt starkare sedan det historiskt låga valresultatet blev klart för att den senaste veckan växa till stormstyrka. Till slut blev Sahlins situation ohållbar.
På samma sätt som det katastrofala valresultatet grundlades av ett taktiskt misstag, nämligen det rödgröna samarbetet, bidrog ett annat - att kräva att alla i ledningen skulle ställa sina platser till förfogande - till att hon själv tvingades avgå.
Det är inte utan att man kommer att tänka på Erik Fichtelius intervjuer med Göran Persson där den förre partiledaren beskriver sin efterträdare som en skicklig kommunikatör men med bristande intellektuell kapacitet:
- Hennes styrka är inte tänkandet. Det är inte så märkvärdigt, det som kommer över hennes läppar. Man tilltror henne en större politisk kapacitet än vad hon har.
Hennes svaga ställning som ledare hindrade också all form av förnyelse i partiet vilket inte heller underlättade hennes möjlighet att utmana Alliansen.
Men
socialdemokraternas problem är inte liktydigt med Mona Sahlin utan deras
kräftgång började egentligen redan i början av 70-talet och har sin grund i
Socialdemokraternas oförmåga att följa med sin tid. Trots att industrisamhället är ett minne blottt är det fortfarande för detta som man utformar sin politik. Att så är fallet beror sannolikt på
LO:s stora inflytande över socialdemokratin.
Redan innan Sahlin meddelade sin avgång började ledande partiföreträdare att positionera sig. Antingen för att lansera sig själva som tänkbara efterträdare, eller för att åtminstone undvika en utrensning för egen del, när kvastarna nu börjar sopa.
Ylva Johansson vill införa en äldreomsorgsförsäkring och höja lärarlönerna,
Thomas Östros vill genomföra en ny skattereform och
Morgan Johansson skyller valnederlaget på just
Thomas Östros.
Detta är bara inledningen på det
rosornas krig som kommer hålla socialdemokrater i hela landet
sysselsatta fram till extrakongressen i vår och kanske även därefter.
Någon självklar kandidat finns nämligen inte.Det kommer att
spekuleras om mediagunstlingar som Tomas Bodström och Margot Wallström, men mer sannolikt är att det kommer att grävas skyttegravar mellan vänstersossar såsom Morgan Johansson och Veronica Palm, högersossar med Mikael Damberg och Thomas Östros i spetsen och traditionalister som Sven-Erik Östberg.
Om och hur socialdemokraternas politik kommer att
förändras lär vi inte få veta förrän efter partiledarvalet. Nu lär allt
fokus handla om
personfrågor.
En sak är i alla fall säker. Mona Sahlin blev historisk:
- Hon blev den första kvinnliga socialdemokratiska partiledaren
- Hon blev den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin (1896-1907) som inte blev statsminister
- Hon ledde socialdemokraterna till deras sämsta valresultat på 96 år
- Hon blev den första socialdemokratiska partiledaren som tvingades avgå
Övriga källor: Aftonbladet Expressen Expressen DN DN DN SvD SvD SvD SvD SvD SvD SvD
Läs även: Bjarne Grankvist Mina Moderata Karameller Tokmoderaten Kent Persson Carl Bildt
Read more...
