Bra förslag
Igår skrev Svenska Dagbladet om att Stockholms stad avser att införa en tregradig betygsskala från fjärde klass. Skolborgarrådet, Lotta Edholm (fp), säger i en kommentar:- Det är viktigt att eleverna tidigt ser att en ansträngning lönar sig: man kan få högre betyg
Idag avslöjar Aftonbladet att socialdemokraternas kommunala nestor, Ilmar Reepalu, vill låta eleverna också sätta betyg på sina lärare. Initialt kommer man att testa det på 10 skolor i Malmö.
Jag tycker att båda förslagen är riktigt bra. För barn är det viktigt att få ett tydligt kvitto på om man når uppsatta mål och ger man betyg tidigt så avdramitiseras dessutom frågan.
Visst kan man ge skriftliga eller muntliga omdömen, men alltför många lärare brister i tydlighet och det är just det barnen behöver. Annars är det lätt att man som förälder inte i tid ser om barnen hänger med och att skolan inte heller sätter in de resurser som behövs för de barn som behöver extra stöd.
På samma sätt behöver vi vara tydliga med vilka lärare som är bra och dåliga. Och eleverna är väldigt bra på att avgöra det. Bra lärare ska premieras och dåliga ska få hjälp att bli bättre eller byta jobb.
9 kommentar(er):
"För barn är det viktigt att få ett tydligt kvitto på om man når uppsatta mål". Problemet är bara att även elever i tonåren upplever att det är de personligen som får ett betyg stämplat i pannan, inte att deras måluppfyllelse utvärderas. Att ge betygen tidigt avdramatiserar inte, det stämplar bara desto tidigare.
Om tydligheten mellan skolan och föräldrar brister är det väl där man ska sätta in åtgärder? Varför experimentera med barnen som om de vore ett kommunikationsmedel eller en stolpe i statistiken?
återkoppling är grunden för utveckling - att inte ge barnen information om vad som är bra och vad som kan behöva extra träning är att svika dem. Om Christer magister är van vid att eleverna uppfattar betyg som något stämplat i pannan, så betyder inte det att återkoppling som princip är fel. Däremot har det länge uppfattats som fult att ge återkoppling i Sverige - en generation lärare har uppfostrats i att betyg är av ondo och har ingen träning (i de lägre åren) att sätta betyg, dvs att ge återkoppling mellan mål och måluppfyllelse. Det är den andan, som socialdemokratin är skyldig till, som leder till att man inte upptäcker att vissa barn inte lärt sig att läsa och skriva förrän det är för sent. Tidig återkoppling med stöd och uppmuntran kan utformas till att bygga upp självförtroende istället för att som i den kravlösa skolan radera ut tron på den egna förmågan!
Givetvis kan elevernas återkoppling till lärarna också vara av betydelse, men skillnaden är naturligt nog stor: lärarna är vuxna och utbildade, barnen är ännu inte vuxna och utbildade; därför torde det kräva oerhört mycket av de vuxna i skolan för att undvika att betygsättning av lärarna blir enbart en form av popularitetsmätning snarare än bedömning av måluppfyllelse. Med detta menar jag inte att elevernas omdöme är utan värde, men ett sådant instrument kan knappast bli det enda för att utvärdera lärarnas måluppfyllelse
Återkoppling mellan mål och måluppfyllelse på olika arbeten och avsnitt får eleverna regelbundet. Skillnaden är att ett betyg är en siffra eller bokstav på en samlad prestation. Därför upplevs den ofta som mer "personlig". Den upplevs inte återspegla en viss prestation i relation till målen, utan snarare personen. "Jag är icke godkänd" är en vanligare tolkning än "mitt arbete/min prestation är icke godkänd". Därför är betyget ofta stämplande, till skillnad från återkoppling på ett moment i arbetet. Återkopplingen ger också vanligtvis någon information om vad som saknas och hur man kan förbättra måluppfyllelsen, det gör inte ett betyg.
Christermagister illustrerar ett grundläggande problem i svenska skolor idag: lärare som benfast tror att betyg inte kan återspegla en viss prestation i relation till målen utan snarare personen... Dessutom åsikten att återkoppling mellan mål och måluppfyllelse görs regelbundet. Men om det senare gjordes på ett adekvat sätt, varför är det då så många elever som kommer upp i åttonde klass - utan betyg och utan tillräcklig läs- och skrivförmåga? Samtidigt som barnen har mycket dåligt självförtroende (som ju betygen inte kan beskyllas för att ha förstört eftersom de inte fått några ännu)?
Nej, för att råda bot på detta grundläggande problem ska man inte bekämpa betyg tidigt i skolan, utan verka för att betyg och övriga former av återkoppling mellan mål och måluppfyllse blir en hjälp för barnet och ett stöd för föräldrar och skola att ge rätt stimulans och bygga upp ett självförtroende även hos dem som behöver extra hjälp!
"Christermagister illustrerar ett grundläggande problem i svenska skolor idag: lärare som benfast tror att betyg inte kan återspegla en viss prestation i relation till målen utan snarare personen..."
Ja, eftersom vi pratar om terminsbetyg och inte betyg på enskilda moment. Sätter man betyg på enskilda moment finns det en större möjlighet att eleverna uppfattar betyget på ett annat sätt. Jag säger dessutom inte att det är så, jag säger att eleverna upplever det så.
"Dessutom åsikten att återkoppling mellan mål och måluppfyllelse görs regelbundet."
Det är ingen åsikt, det är en erfarenhet. Jag VET att det görs regelbundet på alla skolor jag kommit i kontakt med de senaste 15 åren. Det går säkert att hitta några skolor som brister i detta, men då är det ju en fråga för skolinspektionen. (Det ÄR ett svårt område som man måste förbättra i många skolor, men det är inget val man har, det skall utföras.)
"Men om det senare gjordes på ett adekvat sätt, varför är det då så många elever som kommer upp i åttonde klass - utan betyg och utan tillräcklig läs- och skrivförmåga?"
Man lär sig ingenting av att få betyg. Om du hade sagt att många kom upp i åttonde klass utan att kunna läsa och skriva och dessutom inte visste om det, inte hade fått information om att de inte nådde målen, då hade ditt argument varit relevant. Då hade jag återigen sagt att det hade varit en fråga för skolinspektionen.
Det finns redan lagar som säger vad skolorna ska göra i de här fallen. Varför "straffa" barnen när skolan brister? Varför sätta in en åtgärd mot eleverna? Det är ju inte där bristerna finns. Se till att skolorna följer lagen och skriver individuella utvecklingsplaner åt alla och åtgärdsplaner till dem man misstänker inte kommer att nå målen i stället!
Käre Christermagister!
Ju mer du argumenterar desto ihåligare blir ju dina argument! Allt du skriver om individuella utvecklingsplaner, skolinspektion, skollagar osv finns ju - men ändå producerar skolan olyckliga människor utan något självförtroende alls och utan tillräckliga kunskaper och färdigheter för att fungera väl i vårt samhälle - i allt väsenligt grundläggs detta under de tidiga skolåren utan betyg men med alla andra verktyg.
Det är du som definierar betyg som bestraffning och det är du som med utgångspunkt från din egen 15-åriga erfarenhet från en i stora delar betygslös skola inte kan se att de drabbade barnen inte upptäcks i tid. Det verkar som om du tror att det är laglösa individer i laglösa skolor som medvetet åsidosätter sina skyldigheter och som nu ser chansen att bestraffa barn som behöver extra stöd.
Problemen är mycket djupare än du verkar vara redo att ta till dig. I decennier var den politiska viljan att minska betydelsen av kunskaper i skolan - viktigare att lära sig att umgås än att få kunskaper och färdigheter. Det har varit fult att tala om att någon inte har tillräckliga kunskaper. Trots goda intentioner på senare år är det tydligt att det fortfarande finns en anda av att "inte tala om det onämnbara". Att betygsätta en prestation anses fult - det är att ge en bestraffning. Men rädslan för att avge ett omdöme som gör både barnet, föräldrarna och skolan medvetna om problemet och en grund för att ge det extra stöd som behövs är det största hotet mot barnen och deras framtid. Det är därför skrämmande med den attityd som Christermagister visar prov på när han tar ställning med frågor som "Varför 'straffa' barnen när skolan brister? Varför sätta in en åtgärd mot eleverna?". Det är Christermagisters egna ord. Åtgärder ska sättas in för att ge barnet rätt stöd (läs mina tidigare inlägg och inse det polemiska i Christermagisters inlägg!). Det stödet kan komma både från hemmet och från skolan, ofta bäst i samarbete. Att individuella utvecklingsplaner och aktuella system inte räcker till är uppenbart när man ser bredare än till en enskild lärares 15-åriga erfarenhet. Att bryta tabun mot att diskutera behov av stöd och bristande måluppfyllelse är ett måste för lärarkåren!
Självklart ska eleverna ha stöd, men jag anser inte att ett betyg är ett stöd. Vilken nytta gör betyget som inte IUP eller åtgärdsprogram kan göra? Du har helt rätt i hela din problembeskrivning, men jag förstår inte hur betyg skulle kunna vara lösningen. Tror du att skolorna som har misslyckats hittills kommer att lyckas bättre bara de får sätta betyg på eleverna? Varför skulle de bli bättre på att upptäcka elevernas behov? På vilket sätt skulle skolan bli bättre på att lyckas få eleverna att nå målen genom att pränta ner en siffra?
Snacka om ihåliga argument!
"Att bryta tabun mot att diskutera behov av stöd och bristande måluppfyllelse är ett måste för lärarkåren!"
Att vara tvungen att ta ställning och pränta ned något som inte nödvändigtvis behöver vara en siffra, innebär att man måste bryta igenom en tankemässig barriär.
Däremot är det helt uppenbart att Christermagister bara kan se betyg på ett sätt - som ett straff, som något nedsättande, som något som ska användas för att trycka ner. Det är det slag av endimensionellt tänkande som även ökar risken för otillräckliga omdömen och som motverkar genomtänkta strategier för att öka skolans nytta för alla elever.
"Att vara tvungen att ta ställning och pränta ned något som inte nödvändigtvis behöver vara en siffra, innebär att man måste bryta igenom en tankemässig barriär."
Återigen håller jag med om din beskrivning, men inte din lösning. Jag anser att IUP och åtgärdsprogram är en bättre metod än betyg. När man skriver dem är man tvungen att bryta ner barriärerna och dels ange hur elevens kunskaper förhåller sig i anslutning till målen, men också att ange ett förslag till lösning. Att sätta en siffra i kombination med detta är bara att förenkla en komplicerad bedömning.
Betygen behöver inte betyda något nedsättande och vara ett straff för alla, men de betyder alltid att en förenkling har gjorts. Varför inte bara utveckla de metoder vi redan har? De metoder som är kvalitativt bättre?
Jag tror att vi är ute efter samma sak, men att min insyn i hur verkligheten i skolorna ser ut gör att jag ser det på ett annat sätt. Visserligen har jag ingen aning om var du befinner dig, men det är så jag tolkar det. De lärare som är för betyg tror jag är det av lathet (det är så mycket enklare att sätta betyg!) och du verkar inte vara lat. Du verkar vara ute efter reella förbättringar och därför önskar jag att du tänkte om. Fastna inte i betygstänkandet.
Skicka en kommentar