Ingvar Carlsson har inte förstått krisens orsak

I en artikel på DN Debatt går Ingvar Carlsson till attack mot statsminister Fredrik Reinfeldt för att regeringen inte omedelbart bjuder in socialdemokraterna till överläggningar.

Självklart är det viktigt att oppositionen hålls informerad om utvecklingen och vilka åtgärder regeringen vidtar, men det finns ingen anledning för en majoritetsregering att förhandla bort viktiga delar av sin politik för att få socialdemokraternas stöd. Det vore att åsidosätta väljarnas vilja.

Jämförelsen med krisen i början av 90-talet haltar eftersom Carl Bildts regering saknade egen majoritet och var tvungen att söka breda lösningar. Av uppenbara skäl var socialdemokraterna ett bättre alternativ än ny demokrati, men priset blev också högt och flera viktiga reformer stoppades.

När Carlsson dessutom hävdar att en regering med egen majoritet skulla minska i legitimitet får det nästan ett löjes skimmer över sig. Carlsson själv ledde aldrig någon majoritetsregering, inte heller hans efterträdare, Göran Persson. Faktum är att sossarna inte haft egen majoritet sedan någon gång på 60-talet, men jag tror inte Ingvar Carlsson skulle hävda att de hade låg legitimitet.

Inte heller tycks Ingvar Carlsson förstå vad som orsakat krisen när han skriver "Nu som då är en häpnadsväckande girighet det mest utmärkande draget hos ledningar och ägare."

Visst finns det girighet hos många människor och deras agerande har säkerligen förvärrat krisen, men huvudansvaret vilar faktiskt på den amerikanska staten och dess företrädare. Det är politiska beslut, inte marknaden i sig som har skapat krisen.

I detta fall har krisen sitt ursprung i de amerikanska bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Efter att dessa tidigare offentliga myndigheter delvis privatiserats fick de en indirekt statlig garanti, skattefrihet och lägre kapitaltäckningskrav. Eventuella vinster gick till aktieägarna och eventuella förluster till staten. Med ett sådant upplägg förvånar det inte om risktagandet till slut blev alldeles för högt.

Dessutom kampanjade radikala grupper såsom ACORN (företrädd av den då unge advokaten Barack Obama) för rätten till bolån. Kongressen gav vika för dessa starka påtryckargrupper och tvingade genom Community Reinvestment Act bankerna att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Man införde en t.o.m. en statlig rating som mätte hur många kontor bankerna hade i låginkomstområden och hur många lån de förmedlade där.

Därutöver har myndigheterna pressat Fannie Mae och Freddie Mac till att köpa in osäkra bostadslån från bankerna vilket gjort det enkelt för bankerna att skicka vidare sina osäkra fordringar och ytterligare spä på sin långivning.

Så visst finns det giriga människor som har utnyttjat situationen, men skulden faller främst på de politiska företrädare som har skapat en marknad som inte fungerar, där risk och ansvar helt enkelt inte följs åt.