Ta reda på fakta tycks inte vara så viktigt

För att synas i dagens täta mediabrus brukar det numera höra till varje krönikörs språkliga arsenal att med jämna mellanrum leverera ett karaktärsmord eller två. Vanligtvis brukar måltavlan utgöras av någon känd artist eller idrottare, högt uppsatt politiker eller storbolags VD, någon som ”alla” har en uppfattning om och där läsaren kan förfasa sig i takt med krönikörens nedslag vid tangentbordet.

Därför var det med viss förvåning jag läste Milena Bergquists krönika (SvD 17/2) och fann att jag själv plötsligt var måltavla och utmålad som miljöbov. Mot bättre vetande och utan att någonsin ha frågat mig påstår Bergquist nämligen att jag inte vill ha kvar Lidingöbanan och att jag inte heller bryr mig om naturen på Lidingö.

Eftersom Bergquist själv bor på Lidingö, bara ett stenkast från Lidingöbanan, kan det knappast ha undgått henne vad vi moderater har gått till val på och vad jag personligen har uttalat i ett antal intervjuer i lokaltidningen, nämligen att vi vill verka för att Lidingöbanan är kvar och att miljöaspekterna på en eventuell ny vägdragning kommer att väga mycket tungt.

Istället tycks Bergquist ha gjort sig till talesman för det lokala missnöjespartiet vars ledare hon bor granne med och som länge försökt påstå att vi moderater egentligen skulle vilja lägga ner Lidingöbanan, fast de vet att det inte är sant.