Hur prioriterar polisen egentligen?

I förrgår hade vi inbrott i en av Lidingö stads mätbilar, full med teknisk utrustning, i stadshusets låsta garage. Tjuvarna hade varit fräcka och skickliga nog att ta sig in i garaget med en egen bil vilken parkerats bredvid.

En av stadens anställda kom på tjuvarna under pågående inbrott, vilka flyr från platsen till fots. Deras egen bil, som visade sig vara stulen, lämnas kvar.

Stadens säkerhetschef som genast informeras ringer till polisens ledningscentral som svarar med en gäspning. Någon patrull skickas inte ut utan man säger att man ska meddela ägaren till den stulna bilen och föreslå att denne hämtar bilen nästa dag.

Kort därefter återkommer tjuvarna och återtar den stulna bilen i vilken de åker därifrån. Det är knappast vilka tjuvar som helst som är så förslagna att man tar sig in i ett låst garage med en egen (stulen) bil, mitt på dagen då risken för upptäckt är stor och gör inbrott i en bil med specialinstrument. Dessutom är man fräcka nog att återvända efter upptäckt för att hämta den stulna bilen.

I polisens prioriteringar står att man alltid ska åka på pågående brott. Om det ändå inte skulle kunna ske p g a att alla patruller är upptagna (det skulle ju kunna pågå ett stort värdetransportrån eller något annat som gör att man helt enkelt måste prioritera bort ett mindre allvarligt inbrott) är det ändå rimligt att så snart som möjligt komma till brottsplatsen för att säkra bevis.

Det är ju inte osannolikt att det i den stulna bilen finns stöldgods eller att man säkra fingeravtryck i någon av fordonen, men något sådant intresse visar inte polisen. Till saken hör att närpolisen är i tjänst vid tillfället, men de kontaktas inte ens av ledningscentralen.

På måndag, när jag träffar länspolismästare Carin Götblad ska jag fråga henne hur polisen egentligen prioriterar sin verksamhet, men det är sådana här upplevelser som får mig att vilja ha en kommunal polis som faktiskt kan vara tillgänglig när den behövs.

Fokus