Senkommen insikt
På väg hem från ett möte med EU:s Regionkommitté läser jag att Miljöpartiets språkrör, Maria Wetterstrand nu överger sitt krav på att Sverige ska lämna EU. Sent omsider har hon insett vad Miljöpartiets systerpartier i resten av Europa liksom övriga svenska riksdagspartier (utom vänsterpartiet) kommit fram till för länge sen, nämligen att miljöproblemen är globala och däför måste lösas gemensamt.
För det hade väl ingenting att göra med att hon vill visa att partiet är regeringsdugligt inför 2010, eller...
Källor: DN DN2 DN3 DN4 SvD DN5 SvD2
1 kommentar(er):
Är MP:s krav verkligen en nyhet?
Så har den officiella hemligheten äntligen läckt ut; MP vill vara kvar i EU. Nästan varje större svensk tidnings första sida visar idag med stolthet denna nyhet.
Man kan tycka eller inte tycka om EU och vi får acceptera att en förkrossande majoritet av svenskarna inget hellre vill än att lyda under EU. Men om man nu råkar vara EU-skeptiker, vem företräder mig då? Tja, det enda svenska parti som fortfarande officiellt är negativt till EU-medlemskap är Vänsterpartiet och dit räknar sig inte så värst många…..
En intressant fråga är var EU-opinonen befinner sig. Enligt den senaste räkningen från SCB (november 2007, omräknat endast till ja/nej) så är 68% av svenskarna för EU-medlemskap och således endast 32% emot.
Om vi även tar med “Vet ej”-sidan så är dock denna grupp den näst största, före nej-sidan.
Sverige är inne på sitt 14:e år som EU-medlem. EU-frågan har i princip varit djupfryst inom de flesta partier och efter EMU-omröstningen 2003 fick det vara nog med den resterande EU-kverulansen. Här åkte sopkvasten fram och de sista EU-kritiska rösterna försvarnn ut genom fönstret.
Egentligen är det förvånande att det tagit så lång tid att få igång detta bejakande. Fast frågan är dock vilken diskussion det är som egentligen förs. Idag sker 80% av lagstiftningsarbetet nere i Bryssel och maktöverföringen dit går med en svindlande hastighet. När någon känslig fråga trots allt dyker upp i den svenska debatten, som till exempel Vaxholms-fallet, blir det oftast ett kort jämrande och sedan är frågan avklarad (dock utan att man ens försökt analysera konsekvenserna fullt ut). Ingen reagerar ens när självaste huvudstadens Stadshus helt och hållet har ersatt den svenska flaggan med EU-flaggan (samt, lycktligtvis, fortfarande kommun-flaggan). Likadant har t ex Solna kommun gjort.
Det kommer sannolikt att ta en lång tid innan EU kan diskuteras på ett nyanserat och jämbördigt sätt, men fram till dess kommer nej-sidan fortsätta att hålla sig i skymundan. Vi kommer sannolikt att se en ja-sida i Sverige som inom en kort tangerar 80%- strecket, precis som när euron sjösattes under 2002. Men vi kommer sannolikt även att få se en “Vet ej”- sida som, ensam, snart kommer att närma sig 40%- strecket (eller 50?). Frågan blir då hur våra folkvalda hanterar kombinationen av väljarnas extrema valskolk från EU-parlamentet, den fortsatta maktöverföringen till Bryssel, att en mycket stor del av svenskarna “inte vet” samt den nya EU-konstitutionen.
Den stora frågan är således när (inte om) nej-sidan kommer att återhämta sig. Idag verkar den dock helt ha försvunnit. Inte för att den saknar energi, men den saknar fullständigt idéer och ledning. Dagens nej-sida har ungefär samma bleka framtoning som Konsums:s gamla blåvita profil eller EPA (för de som är tillräckligt gamla för att komma ihåg detta).
(Opinionsundersökningen finns på
www.scb.se/templates/tableOrChart____27403.asp)
/Tomas Larsson
Birkastan, Stockholm
Skicka en kommentar