Regeringen kräver ökat bostadsbyggande i Stockholmsregionen

Regeringen ser mycket allvarligt på den stora bostadsbristen i Stockholmsregionen och har därför idag beslutat att ge Stockholms Läns Landsting - i egenskap av regionplaneorgan för kommunerna i Stockholms län - i uppdrag att göra en regional bedömning av behovet av nya bostäder i alla kommunerna i Stockholms län. Uppdraget innebär att, i samverkan med Länsstyrelsen, kommunerna i länet och Kommunförbundet Stockholms län ta fram ett aktuellt underlag för kommunernas och de statliga myndigheternas planering inom regionen.

Bakgrunden är att bostadsbyggandet i Stockholmsregionen sedan flera år ligger på en låg nivå samtidigt som regionens befolkning fortsätter att växa. Under åren 2000 - 2009 har länets befolkning ökat med i storleksordningen en kvarts miljon personer. Under samma period har cirka enbart 80 000 bostäder färdigställts och cirka 20 000 bostäder tillkommit genom ombyggnad.

Dagens prognoser anger att folkmängden i Stockholms län fram till 2020 i genomsnitt kommer att öka med cirka 35 000 personer per år. Det är en betydligt högre befolkningstillväxt än vad som anges i den regionala utvecklingsplanen för Stockholmsregionen (RUFS 2010) och som den nuvarande planeringen av nya bostäder bygger på. Även det senaste årtiondets begränsade bostadsbyggande innebär att det finns ett uppdämt behov av nya bostäder.

- Situationen på bostadsmarknaden i Stockholmsregionen är ett stort problem, säger bostadsminister Stefan Attefall (KD). Därför behövs det specifika insatser för den här regionen, och vi måste se till att varje kommun och andra aktörer tar sitt eget ansvar.

Lidingö har alltsedan 70-talet haft ett betydligt lägre bostadsbyggande än regionen i övrigt, så vi är helt klart en av de kommuner som regeringen har ögonen på. Men med den nya översiktsplanen visar vi att även Lidingö tar sitt regionala ansvar, men på ett sätt som säkrar våra grönområden och bevarar Lidingö särart.

Om regeringens ambitioner ska bli verklighet krävs dock att man inte bara pekar finger åt kommunerna utan också ser över sin egen lagstiftning och hur de egna myndigheterna arbetar. Miljöbalk, strandskyddslagstiftning och överklagandeprocesser är i många fall effektiva hinder som försenar eller förhindrar utveckling och bostadsbyggande.

Likaså har många decenniers underlåtenhet att investera i statlig infrastruktur såsom vägar och järnvägar skapat många oacceptabla trafikproppar. Detta måste regeringen också göra något åt.